angelica...

Det finns alltid människor som har det värre än vad jag har i mitt liv, men vi tycker alla mest synd om en själv när man sitter i en mycket negativ situation.

Jag står mellan två val i mitt liv just nu och jag måste erkänna att jag känner mig stressad och tron på mig själv finns ibland inte där när jag behöver den.

Att flytta hemifrån, jisses vilket vuxet steg i livet. Att äntligen kunna finna egna rutiner i sin egen vardag och att kunna komma och gå som man vill utan att ha en logisk förklaring.

Det som gör att jag känner mig stressad är att jag vet inte hur länge jag vill arbete innan jag söker till Polishögskolan. Det är klart att jag skulle vilja komma in nu men jag känner också att jag inte klarar av att bo hemma längre. Mamma tar väldigt illa vid sig när jag säger att jag ”klättrar på väggarna” men jag är bara ärlig när jag tar dom orden i min mun.

Jag känner att jag vill flytta och att jag tänker jobba så mycket som jag kan samtidigt som jag kommer leva normalt och kanske lite fattigt som man brukar göra första året just för att du inte fått in en rutin i hur du ska spendera pengarna. Men jag vet att jag kommer att klara det.

Det som gör mig arg i det hela är mina ”vänner” som ständigt frågar mig ”kommer du att ha råd att betala 5000k i månaden?” Jag jobbar mer än heltid och jag kommer att klara det. Snacket i att jag ska dela lägenhet med en vän på 61 kvm kommer inte på frågan, flyttar jag så vill jag bo själv eller om jag finner en pojkvän jag kan tänka mig att bo med, men inget annat.

Under dessa veckor har jag glömt hur man sätter ord på känslor och detta gör att jag sällan tänker med magen och hjärtat utan jag tänker med hjärnan. Logiskt jag vet, men det är för mig inte rätt svar som kommer då. Jag tänker på Micke som jag bara tänker på med hjälp av min speciella hjärna, jag tänker inte med hjärtat eller magen. Så jag ställer mig frågan: Vad känner jag?

Jag vet inte, detta är första gången på länge som jag rycker på mina breda smala axlar och ser ut som ett frågetecken.. Har han fångat mig på riktigt och kommer han att få mig att stanna? Kommer jag att kunna dyrka marken han går på och kommer han att betyda? Varför ställer jag mig själv dessa frågor när jag egentligen lova mig själv att inte tänka så. Jag borde leva för stunden med Micke för det är så jag trivs med honom just nu, sluta planera för jag vet att alla planer brister i slutändan om jag slipar på dom för ofta.

Jag har gått ner dom kg som gör att jag mår bättre men jag har några kvar tills jag är hel nöjd. Frisk är jag även och det gör mig glad, krämporna som kom för någon månad sedan är borta och jag firade det med en tatuering som symboliserar att mitt liv fortfarande är i rörelse. Alla slag jag orkat ta från livets alla test är testade på mig och godkända. Min livslinje befinner sig vid sidan av min kropp och fjärilen är underbar.

Saras fråga till mig… Varför tappar du dig själv när du gråter?

Svaret finner jag ej, men jag gråter fortfarande inte.. Inte på länge..

Den fjärde dagen är kommen ja tro det eller ej men jag lever. (haha) Visst är det svårt att inte sluta tänka på mat men dagarna går utan att jag ens tar något och tuggar på. Jag fick även göra mitt första toabesök på flera dagar och det chockade mig att jag ens behövde gå. (ursäkta mina detaljer, men det är ju bra att veta om man vill börja med detta att det är normalt) Och pigg är jag med, visst är det svårt att komma igång på morgonen men det har alltid varit en belastning för mig. Jag hade extremt ont i huvudet igår efter att jag städat min garderob, skjusat in mina grannar till stan och åkte till en vän på kvällen. Men efter några koppar te och frisk luft så kändes det helt ok. Jag tror att jag måste få i mig mer vatten under dagarna och lägga ner mitt ätande av tabletter som ska ”ta bort” min huvudvärk.

Jag har jobbat hela dag och det känns himla skönt att ha kunnat sätta sig själv i jobb utan att falla för frestelser. Visst stöter jag på dom hos mina tanter men där kan jag motstå dom på ett annat sätt. Det handlar mycket om att kunna se sin egen mål bild och den är viktig att komma ihåg, du får aldrig glömma hur du vill att din kropp ska se ut när du väl går på en sådan diet som att äta soppa i tre veckor. Det suger riktigt ordentligt att inte se sin kropp förändras men jag vet att det är på gång, visst så tar kroppen vattnet först och sedan ”angriper” fettet i min kropp och det tar TID. Ingenting kommer gratis. Du mäter dig och väger dig dagligen och försöker finna andra människor som avnjuter en pizza som vidriga och du inbillar verkligen dig själv att du kan SE hur den skadar kroppen dom har. Det är ett bra sätt att sporra sig själv, människor som äter onyttigt är vidriga och dom tror att dom ”belönar” sin kropp med sötsaker fast att dom egentligen straffar sin egen kropp. Hemskt.

Och ja, det har blivit en helt annan syn för mig på mat och jag har förändrats tankemässigt gentemot mat vilket jag kan glädjas åt många gånger, fast att jag andra gånger kan ångra att jag tänker så. Den riktiga utmaningen kommer att bli att hålla min mål vikt och att motstå frestelser som dyker upp i vardagen många gånger om. När jag får börja äta ordentligt med mat dvs en måltid vid lunch så kommer jag att börja träna lite mer igen. Min träning ligger i stort sätt på is, det jag kan välja mellan är tå övningar när jag borstar mina tänder, promenader på max 30 minuter, cykla till gymmet för att sola eller att göra magövningar. Jag vill lyfta mina vikter igen och jag ser fram emot att ha gått ned mina 10 kilo och sedan hålla det.

Imorgon bär det av till konferens med jobbet, motstå frestelser är vad jag ska lägga min fokus på. Ingen mat att tugga på utan bara dricka mina soppor, MUMMA!

Jag har gått ner två kilo, från 83 kg till 81 kg och jag känner mig ännu mer motiverad till att fortsätta med mina vidriga soppor. Det blir självklart jobbigare och jobbigare för varje dag som går, så fort jag tänker på sopporna så skulle jag hellre välja fem glas vatten. Men jag är även införstådd med att jag måste få i mig den näringen min kropp behöver så jag måste dricka sopporna. Jag vaknade med huvudvärk denna morgon och vatten hjälpte inte, allt ljus och ljud gjorde så att min huvudvärk vart starkare och starkare. Jag kollade bland mina papper om regler för när man går på denna ”rena kuren” och det stod att jag får dricka sockerfri saft, och självklart i normala mängder. Det kändes speciellt att göra iordning sitt glas med sockerfri saft och is. För varje ny smak jag känner i munnen utanför mina soppor så njuter jag till hundra procent. Jag la i lite räkor idag bara för att få en annan smak och jag har konstigt nog jätte dåligt samvete. När mamma har åkt funderar jag på att ta en promenad i 30 minuter för att på något sätt försöka bränna bort proteinerna jag stoppade i min mun till lunchen. Jag vet även att jag och pappa ska åka och träna ikväll och jag försöker bestämma mig för vad för muskelgrupp jag ska köra idag. Ben och rumpa skulle sitta bra och samtidigt lite cykel och kanske en promenad på bandet. Men jag vet inte hur mycket energi min kropp har kvar.

Den dåliga andedräkten är här och jag har borstat tänderna fem gånger idag för att få bort den. Vatten smakar ingenting längre och det spelar ingen roll om jag har is i eller inte för, för min del känner jag ingen skillnad. Dom säger att den tredje dagen ska vara som jobbigast men jag tycker att allt varit jobbigt sedan dag ett med tanke på vilket matbehov jag haft under så många år. Jag använder maten för glädje, sorg och för irritation. Varför tar det så lång tid att vänja av kroppen detta?

Jag borde lägga upp en plan under dessa veckor jag ska hålla på med detta, för att hålla mig sysselsatt i alla tillfällen.

Fixa i garderoben eller städa något, jag måste börja skriva listor och lappar till mig själv för att sporra mig själv att inte äta det hjärnan vill. Gå ut och promenera när hungern är för stark och jag måste bort från mitt eget hem för att inte äta onyttigt.

Jag har en sak att se fram emot idag, bilen den ska provköras.

Den första riktiga dagen på Cambridge är kommen, började redan igår med att göra egen soppa till frukost och sedan Cambridge till lunch och middag. Det jag stör mig på med mig själv och jag vet att jag brukar vara så mör i kroppen även fast att jag äter vanlig mat, jag borde inte kört boxen igår med Susanne. Vi tröck på alla punkter och jag var helt slut efter passet. Så pass slut att jag somnade vid halv tio. Jag är öm i hela kroppen och den skriker efter något att tugga på som smakar gott.

Jag vet att jag får i mig det kroppen behöver för att klara sig med mina Cambridge soppor men hungerkänslan och smaklökarna vill ha något dom med.

Nu är det två timmar kvar tills jag får äta min soppa igen och jag längtar. Sopporna är egentligen inte så goda men för mig passar det med tanke på att mina smaklökar tar vad som helst just nu. Allt handlar om ett positivt tänkande och det tänker jag köra på med.

Känner mig bara trött eter träningen igår, men jag har ju även promenerat min halvtimme med mamma redan. Humöret ska upp!

Ska ju provköra min bil imorgon med pappa, ni ska få se den ;)

Denna dag börjar jag på min sopp – diet, ser jag fram emot den?

Låt mig väga både för och nackdelar gentemot varandra.

Jag kommer aldrig under den tiden jag går på denna kur i fyra veckor att kunna gå på boxen, just för att du tar ut dig så mycket och med tanke på att jag inte får i mig så mycket kolhydrater och proteiner som jag behöver under ett sådant träningspass så kommer min kropp att te sig jätte konstigt.

Promenader i vårsolen, det är ju något som alldeles för låg prioriterat just idag, promenader överhuvudtaget. Många tror att du måste prestera så extremt mycket och bra för att få den fina kroppen eller den perfekta fettbränningen i kroppen men så är det ju inte. Är du tillexempel medveten om att du bränner som mest om du tar en promenad innan din första måltid på dagen, dvs frukost.

Jag kommer inte att få tugga på exempelvis tuggummi, halstabletter, frukt eller mat. Hur sjukt känns inte det? Jag skulle ju kunna passa på att ta en piercing i tungan och bara äta flytande i två veckor (tro mig tanken slog mig) Det jag får stoppa i munnen är enbart: Sopporna, vatten och normala mängden kaffe och te. Och jag ska ut med tjejerna om tre veckor, den fyllan blir nog i stort sätt gratis.

Jag kommer att kunna göra min tatuering i sommar, den som jag länge velat ha som Lisa´s bror målade på mitt studentkort kommer äntligen att få sitta på min kropp som jag länge velat. Jag kommer även komma i mina ”smal” byxor som legat på laget i garderoben. Min kroppsdoft kommer att bli normal, med tanke på att jag är laktosintolerant så kommer kroppen att rensas från allt som inte ska vara där. Och alla vet att onödiga saker i kroppen som vi stoppar i oss gör så att man får en speciell andedräkt och speciell doft i sina kroppsvätskor.

Det jag känner är att allt kommer gå vägen, det handlar bara om att sikta in sig på sitt mål och sedan bara hålla kvar tills jag är nöjd. Men det kommer att bli tuffa fyra veckor framöver.

I helgen jobbade jag och det är inte det bästa att göra när du går på medicin, jag känner mig trött och sliten än idag men jag vet att kroppen kommer igen. Jag ska ge den lite belöning idag, soooooola!!

Jag var även och tog blodprov igår, och den tanten kan inte ta ett blodprov. Jag är helt blå på armen av hennes stick, och hon råkade även spilla lite blod på mina byxor. Haha jisses.

Dagen fortsätter idag och jag ska in till stan för ett möte med min kostrådgivare sen drar soppan igång, ska även träna med Susanne ikväll och det ser jag också fram emot.

Ha en trevlig dag!

Livet handlar en del om att kunna klara dom jobbiga perioderna i sitt liv och att kunna finna en balans i sig själv. Hur ska du annars kunna se dig själv på det sättet du verkligen vill om inget i din omgivning är balanserat. Jag tänker exempelvis på relationer i sin vardag, jag har svårt för nya relationer just för att jag inte finner ett stop i mig själv när jag talar om mig själv till andra. Det finns inget i mitt liv som är ”censur” eller som är pinsamt nog att berätta, jag har tappat det ”morala” stopet för att berätta någon som är så privat om mig själv. Jag har även svårt att veta vad som är stop för min mage, jag äter tills jag nästan spyr. Det är som att jag äter för att jag tror att det inte finns någon morgondag. En viss del av mig äter för att jag tycker att det är gott och en annan del äter för att dämpa en ångest inom mig. Den ångesten är min kropp. Att väga 85 kilo på 176 cm är lite för mycket enligt mig. Visst är min kropp stor på grund av min benstomme och att jag har väldigt lätt att få muskler, jag har aldrig varit en ”smal” tjej, aldrig. Min syn på mig själv gör att mina relationer till andra utanför min familj blir väldigt ytliga. Det är få som får komma under huden på mig och verkligen se mig falla ihop av smärta eller ångest. Jag låter människor behandla mig som en sko, jätte fin i början och efter ett tag när du väl gått i den skon ett tag så lessnar man och vill ha nytt. Jag låter mig utnyttjas av andra för att jag vill dämpa en ångest och jag finner aldrig ett ”nej det räcker nu!”

När jag väl tagit ett steg ur min kropp så har jag insett detta och så mycket mer, jag har därför valt att tala med en person utanför mina vardagliga relationer och min familj för att hjälpa mig själv. Hon fanns där och sträckte ut sin hand till mig och hon ville verkligen hjälpa mig att komma på benen igen efter så pass lång tid av självförnekelse och ångest. Jag har börjat sätta upp mål för mig själv och jag vill att jag själv ska se hur bra jag kan må av att nå dit jag vill med egen vilja och inte för att någon annan säger åt mig hur JAG ska leva mitt eget liv. Redo? Nu kör jag!

1. Vardag och mål.
   Nu när skolan är slut har jag chansen att se livet i andra ögon, jag tänker därför välja att jobba i några år för att komma på benen själv. Jag tänker mig en egen lägenhet som bara jag bor i och som bara jag inrett. En ny bil som jag trivs med och som jag verkligen vill ha. Pengar att spara så jag kan betala av hyran när jag väl kommer in på Polishögskolan.
2. Min egen kropp.
   Jag har valt att köra en kur då jag garanterat går ner i vikt till den målvikten JAG vill ha.
   En nergång på minst 10 kilo och sedan kunna bibehålla den vikten så länge jag kan, jag kan inte se den vikten hela mitt liv med tanke på att jag faktiskt har en tanke på att skaffa familj.
   Pengar ska även där läggas undan för att kunna betala för denna kur och för en fin tatuering på min vänstersida, jag lovade mig själv redan innan att jag skulle ner i vikt och sedan kunna göra en fin tatuering som beskriver mitt liv på mina 20 år som en ung kvinna.
   Håret ska sparas ut så att jag kan känna det smeka min rygg och eventuellt så ska jag låta mina lockar komma fram igen. Det mörka håret ska självklart finnas kvar eftersom att jag trivs i det. Min färg på kroppen ska vara densamma, det är fint och snyggt med en brun färg till brungröna ögon och mörkt hår.
3. Min syn på mig själv.
   Jag har lovat mig själv att verkligen ta tag i mig själv på alla sätt, det gäller relationer i min vardag och privatlivet. Att finna det där ordet ”Nej” och att hitta gränsen i mig själv i olika situationer i mitt liv. Att tampas med det som trycker tillbaka min vilja att leva ett ”normalt” liv som en vanlig ung kvinna. Och att alltid se ljuset i den mörka tunneln jag befinner mig i ibland. Kunna greppa tag om mina ångest attacker när dom kommer smygande och det grundar ju i att greppa tag om sig själv på ett sätt som bara jag kan. Våga vara den jag egentligen är, och det är klart att många döljer sig bakom en viss mur, min plan är att riva ned min egen mur och blåtta mig själv för andra som känner mig.
4. Helger och jobb.
   Jag tänker börja jobba heltid och skaffa egna kunder så att jag blir som en ”egen företagare”. Lönen är betydligt mycket bättre och mina jobbiga helger kan försvinna för evigt. Alkoholen ska nästintill bort, en gång i månaden är det utgång och inte mer. Helger ska annars spenderas på det sättet JAG vill och inte vad någon annan vill. Planering är a och o.

Nu har min bägare runnit över, poliser kan vara äckligt dryga ibland och dom kan utnyttja sin makt position så extremt bra. Jag vart nämligen stannad igår, med blåljus för att han tyckte att jag körde ostabilt och sick sackade mellan filerna. Mitt försvar som jag knappt fick fram var att jag tyvärr inte såg markeringarna i marken med tanke på hur mycket dom bygger om och att det hade regnat, plus att jag sällan kör inne i stan så jag är jätte ovan, jag bad om ursäkt men denna polis var enbart ute efter att klanka ned på mig och jag hade ingen chans att försvara mig. Jag har blivit stannad många gånger av polisen för flygande inspektioner och rutinkoller men även för fortkörning, alla har varit jätte trevliga emot mig och det har gjort att jag bemött dom på ett trevligt sätt, men det är svårt att bemöta en person som är negativ i sitt tänkande redan från början. Jag hade lusten att inte säga något utan bara sitta och lyssna, han nästan ”muckade” tjafs, tragiskt. Är inte det ett tecken på att denna snut borde byta jobb?

Mina tre veckor i Susannes lägenhet är snart över. Jag har verkligen fått mersmak för att bo ensam och har därför gått in på Väsbyhems hemsida och kollat hur jag låg till i hyresrätt kön. Jag låg etta och har god chans att få en egen lägenhet. Jag fann en lägenhet på Sandavägen i Uppland väsby och jag vill bara ha den. Var och kollade på den igår och idéerna bara kom till mig hur jag skulle kunna inreda denna lägenhet. Lovely!

Jag har även hunnit med att redigera lite bilder, dom kommer här :)

Jag fick ett litet sug efter att skriva i min egen blogg efter många veckor.

Har en del att berätta och en del att sakna så jag börjar först med att skriva bland det viktigaste jag finner just nu.

Efter månader och år av träning till ett speciellt yrke som kräver den kroppen jag tränat mig till så har jag äntligen lyckats få iväg en ansökan och lyckats komma till första steget.

Jag pratar så klart om Polishögskolan! Den 20 April ska jag göra Svenska prov och ett kort samtal, jag känner mig extremt taggad för detta prov och ännu mer taggad för att träna mer.

Det som stör mig är att jag inte kommer kunna jobba lika mycket som jag gjort tidigare, jag saknar att jobba med mina tanter men det känns ändå skönt att kunna komma iväg och träna, för det är just det jag behöver.

Jag kan även berätta att jag är helt frisk just nu och ser fram emot den underbara svenska sommaren på riktigt.

Och att skolan börjar gå mot sitt slut, det är bara två månader kvar, jag kan säga att jag aldrig känns mig mer lycklig om man bortser från brevet från polisen i fredags.

Killar? Haha as always!

Jag har träffat en man som heter Carl, han är en brandman från Södertälje som har en sjukt snygg kropp, den är som exotisk även fast att jag vet att mannliga kroppar sällan är det så är hans kropp helt WOW!

Men bara för att jag träffat en kille så betyder det inte att det finns sex inblandat eller ett förhållande, vi kallar det inte ens dejt utan mer att vi ses för att vi trivs ihop.

Vi tänker inte på ett förhållande utan vi väljer att bara leva för stunden, vi har båda erfarenheter som gör att vi tänker så.

Person jag saknar och ofta tänker på är:

Lisa Modin – Jag saknar dig, ville ringa dig i fredags och berätta vad som hänt, men det kostar extremt mycket.

Jag har klippt mig och färgat håret, wow.