En fredag.. Snart får jag vara i hans armar igen...
Det finns alltid människor som har det värre än vad jag har i mitt liv, men vi tycker alla mest synd om en själv när man sitter i en mycket negativ situation.
Jag står mellan två val i mitt liv just nu och jag måste erkänna att jag känner mig stressad och tron på mig själv finns ibland inte där när jag behöver den.
Att flytta hemifrån, jisses vilket vuxet steg i livet. Att äntligen kunna finna egna rutiner i sin egen vardag och att kunna komma och gå som man vill utan att ha en logisk förklaring.
Det som gör att jag känner mig stressad är att jag vet inte hur länge jag vill arbete innan jag söker till Polishögskolan. Det är klart att jag skulle vilja komma in nu men jag känner också att jag inte klarar av att bo hemma längre. Mamma tar väldigt illa vid sig när jag säger att jag ”klättrar på väggarna” men jag är bara ärlig när jag tar dom orden i min mun.
Jag känner att jag vill flytta och att jag tänker jobba så mycket som jag kan samtidigt som jag kommer leva normalt och kanske lite fattigt som man brukar göra första året just för att du inte fått in en rutin i hur du ska spendera pengarna. Men jag vet att jag kommer att klara det.
Det som gör mig arg i det hela är mina ”vänner” som ständigt frågar mig ”kommer du att ha råd att betala 5000k i månaden?” Jag jobbar mer än heltid och jag kommer att klara det. Snacket i att jag ska dela lägenhet med en vän på 61 kvm kommer inte på frågan, flyttar jag så vill jag bo själv eller om jag finner en pojkvän jag kan tänka mig att bo med, men inget annat.
Under dessa veckor har jag glömt hur man sätter ord på känslor och detta gör att jag sällan tänker med magen och hjärtat utan jag tänker med hjärnan. Logiskt jag vet, men det är för mig inte rätt svar som kommer då. Jag tänker på Micke som jag bara tänker på med hjälp av min speciella hjärna, jag tänker inte med hjärtat eller magen. Så jag ställer mig frågan: Vad känner jag?
Jag vet inte, detta är första gången på länge som jag rycker på mina breda smala axlar och ser ut som ett frågetecken.. Har han fångat mig på riktigt och kommer han att få mig att stanna? Kommer jag att kunna dyrka marken han går på och kommer han att betyda? Varför ställer jag mig själv dessa frågor när jag egentligen lova mig själv att inte tänka så. Jag borde leva för stunden med Micke för det är så jag trivs med honom just nu, sluta planera för jag vet att alla planer brister i slutändan om jag slipar på dom för ofta.
Jag har gått ner dom kg som gör att jag mår bättre men jag har några kvar tills jag är hel nöjd. Frisk är jag även och det gör mig glad, krämporna som kom för någon månad sedan är borta och jag firade det med en tatuering som symboliserar att mitt liv fortfarande är i rörelse. Alla slag jag orkat ta från livets alla test är testade på mig och godkända. Min livslinje befinner sig vid sidan av min kropp och fjärilen är underbar.
Saras fråga till mig… Varför tappar du dig själv när du gråter?
Svaret finner jag ej, men jag gråter fortfarande inte.. Inte på länge..
